Jag tänkte berätta lite om hur mitt liv var när jag var liten. Från lekis till 6:an var jag utfryst. Jag hade vänner men fick aldrig riktigt vara med, mina ''vänner'' undvek mig och pratade inte med mig riktigt. Jag var lite som ett slangbarn som ingen vill ha men är tvungen. Jag började umgås med killarna som accepterade mig. Jag hörde hur tjejerna snackade bakom ryggen på mig och hörde om folk som ogillade mig. Jag hade ju vänner utanför skolan ´som jag umgicks med.
Allt detta ledde till dålig självkänsla, jag blev blyg, tyst och vågade aldrig säga något.
Jag har alltid undrat vad som gjorde att jag inte blev accepterad av mina ''tjejkompisar''. Vad jag gjorde för fel och varför jag inte blev omtyckt. Det är nog något jag aldrig kommer få svar på. Men det förflutna är ett frö till hur jag är idag. Idag är jag en person som inte är rädd för att säga mina åsikter. Jag gör saker självständigt och är inte rädd för att bli själv i skolan, gå själv på stan eller bara inte ha någon att umgås med. Jag klarar mig bäst själv. Jag har underbara vänner och en underbar pojkvän som ställer upp för mig om det behövs men jag behöver inte ha någon vid min sida hela tiden.
Jag har inga problem med att till exempel börja på en ny skola i ny klass. Jag är inte rädd för vad folk ska tycka om mig. Jag är mig själv och om dom inte gillar det så ska dom inte göra det heller.
Men om jag inte hade behövt klara mig själv som liten så hade jag nog inte varit lika stark som jag är idag.
Hellre o-omtyckt sanna jag än omtyckt falsk jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar